känner mig inte tipptopp!
har gått från superglad till tårar..
va och åt lunch med bafrin ensam idag, gud det va så underbart och träffa henne helt ensam igen, det behövdes verkligen!
saknat henne så :/
sen åkte jag hem till mormor och sen hände lite saker och grät jättemycket..
försökte förklara hur jag kände och menade men det gick inte in,
"motarbetar iaf inte dig, är glad för din skull.. min poäng var att jag vill umgås med min vän och vill ej förlora ett av det dyrbaraste jag har"

efter jag varit hos mormor åkte jag och träffa upp mamma och tog bort stygnen och sen åkte jag hem igen!
pussisisss

detta är en del av min släkt.. såhär är vi .. bara o acceptera liksom!